Med anledning av det första utdelandet av Elof Sundins pris har jag fått möjlighet att ställa några frågor till Elof. Intervjun skedde på telefon eftersom Elof är lite blyg, och återges nedan transkriberad i sin helhet:
Elof, hur känns det att få ett pris uppkallat efter sig?
– Det känns bra, tackar som frågar. Det är inte alla som får ett pris uppkallat efter sig, och ännu färre som får det under sin livstid. Jag är särskilt nöjd över vad priset utdelas för. God arbetsmiljö har varit en hjärtefråga för mig alltsedan jag var gammal nog att börja röka.
Hur gammal var du då?
– Det är nog preskriberat nu, men jag vill nog inte säga mer om det så länge min gamla mor ännu är i livet.
Är mor Sundin stolt över att hennes son fått ett pris uppkallat efter sig?
– Om! Nu har hon äntligen fått något att prata om istället för det här förargliga med att jag aldrig kommer till skott med att skicka in min ansökan om docentur.
På tal om din docenturansökan – och ursäkta om jag kanske låter som mor Sundin – men den är alltså på gång?
– Jag betraktar den här intervjun som över. Adjö.
Kort men kärnfullt, som alltid med Elof.